när ditt förslutna kommer ikapp med framtiden
sitter en helt vanlig söndag och tittar på TV, väntar på att F ska komma hem från fjällen och höra av sig. längtat efter han hela helgen tills jag vet att jag kommer att få träffa han ikväll. livet sätter så lätta krokben för mig och jag faller så lätt... en låt, ett ord, en mening och jag ligger på rygg som en sköldpadda och kommer inte upp.
jag vet ju att när jag väl kommer dit finns de ingen annanstans jag heldre skulle vilja vara men tiden mellan "längtan när jag inte kan vara me han" och när "jag är med han" är den jobbiga. alla gamla intryck och känslor som stör, ärr som visar sig mer än vanligt, plaster du inte vill besöka igen, låtar som stämplat tiden.
jag vill resa bort med dig för de gjorde vi aldrig, vi hade de så bra att de fanns ingen tanke på någonting annat. vi levde i stunden och de var hur bra som helst.
visste inte dättre och de bara flöt på tills verkligenheten kom ikapp oss, jag fixade det inte.
började leva livet som jag gjorde innan dig och insåg att jag inte gjort de klart.
du kom, jag såg och du gick segrende ut ur förhållandet, jag har aldrig tappat mig sj så långt ner tidigare.
du fick mig att inse vad jag aldrig fattat tidigare, de fanns verkligen. rädd som adrig förr har jag fortfarande inte insett fakta för du dyker ständigt upp i tid och otid.
du kommer alltid att vara prioriterad om än jag insett att efter den här tiden att de finns inte(!) jag fixar de inte igen, inte igen!!! aldig mer, du tog min son ifrån mig med all rätt men jg kan inte sluta tänka på han. fatta hur underbar han hade varit, eller?
ska iväg nu och träffa den saknade, i fyllan