rumörsvängning gånger 1000

det kommer och går men lite för sällan för att jag ska kunna hantera det..
idag hade det inte varit bättre om än det varit en bra dag men då har man kanske kunnat dölja det lite bättre, kanske. nu helt plötsligt fick du min vardag att se lite ljusare ut tills nästa vecka är över iaf. jag vill bara ha en vardag som kan vara en hemmakväll som är kul och vardag, då det kan vara dåligt men bli bra snabbare eller enklare iaf. när skulden aldrig infinner sig, det finns inte tid eller husrum för det.. inte ens en tanke!

vart är du enkla vardag? och är den enkel eller bara annorlunda...

tro är att icke veta

när man har insett att det ligger nått i luften, det är nått som inte stämmer och man tror att man har kommit fram till felet. felet åtgärdas.. tror man men problemet kvarstår..
man kommer fram till en ny anledningen om varför detta problem kvarstår och löser det.. (igen!) MEN problemet kvarstår och nu har jag slut på lösningar, det finns ingenting mer att ta på. lösningar på alla nivåer vill jag påstå är berörda men det är nått som inte går att rätta till och jag vet att det ska inte vara så här. det brukar inte vara så här och metoderna som alltid annars funkat har inte fattat vinken den här gången.

en tillfällig vän ställer ju dock alltid upp: P

så bra! hur kommer det sig att alla tecken är dåliga..

blodet strömmar dag och natt nu, sömnen infinner sig inte och mardrömmarna flödar fritt. kroppen är svag och motivationen finns inte. vädret är skit och rutiner är som bortfluget. viljan av nått som aldrig funnits tidigare känns som att det är den enda lösningen. hur kan kroppen känna nått hjärnan inte vill veta av?

att inte känna sin kropp gör så ont!
det är ju så rätt och det känns så bra men på nått sätt hänger inte kroppen med. när den är bedövad av din närvaro och avsmaken från din tillvaro fortfarande infinner sig behövas det bara en tanke för att hålla igång. sen chockas den och klarar ingenting.

men är det du eller jag? är det mina tankar eller är det vad som förväntas av mig som spökar. finns det kanske någonting med det här som är ett varningatecken som jag borde ta till vara på? för det är ju tydligt att här ska jag inte vara, inte närvara och inte lämna en spår efter min framfart. skadan jag redan har åstadkommit kommer inte att läka för all framtid men det finns en framtid för ovetande själar som inte behöver berövas.

Gränsvärden

När är det okej och när är det inte okej, gränsen där mellan är hårfin.. Vem är det som sätter gränsen? är det du, är det jag eller är det någon annan.. Sätter vi alla gränsen på olika avstånd fast det handlar om samma sak, om samma männiksor och om samma situation.
När det gäller mig borde ingen annan få sätta gränsen, det bör vara så att det är min gräns som är rätt!
.. men när jag inte vet bättre, om någon annan måste sätta stopp för mig hur ska gränsen dras då och vem har rätt att ta över min gräns?

Hur är det möjligt att vissa människor här på våran lilla planet har fått mandat att gräva i andras liv och flytta omkring allt, allt som är skrivet i sten. Flytta omkring på gränser och inte ens säga till om det.. passera och klampa in bakom låsta dörrar.

Om detta nu är ett fakta, varför stoppas det inte?!?

Sen var det nästa gräns som skulle passeras och hur ska det gå nu? Precis som förr eller är du annorlunda, är gränsen längre bort? Har du eller jag flyttat den..