GabriellaOlofsson

att från att ha ledigt, längtat till tatueringen, längtat till främmande som kommer och träffa vänner man inte sett på länge blev allt så fel. att du från ingenstans inte fick vara med oss längre på denna jord är så orättvist! du är saknad och jag jag kan inte fattat att jag för en vacka sen stog på torget och pratade med dig och din älskade. för att nu komma tillbaka till verkligenheten, vad behöver hon, vad ska jag göra för att hennes lidande ska bli mindre, varför skulle du försvinna så fort.. 

det kommer och går men lite för sällan för att jag ska kunna hantera det..
idag hade det inte varit bättre om än det varit en bra dag men då har man kanske kunnat dölja det lite bättre, kanske. nu helt plötsligt fick du min vardag att se lite ljusare ut tills nästa vecka är över iaf. jag vill bara ha en vardag som kan vara en hemmakväll som är kul och vardag, då det kan vara dåligt men bli bra snabbare eller enklare iaf. när skulden aldrig infinner sig, det finns inte tid eller husrum för det.. inte ens en tanke!

vart är du enkla vardag? och är den enkel eller bara annorlunda...

när man har insett att det ligger nått i luften, det är nått som inte stämmer och man tror att man har kommit fram till felet. felet åtgärdas.. tror man men problemet kvarstår..
man kommer fram till en ny anledningen om varför detta problem kvarstår och löser det.. (igen!) MEN problemet kvarstår och nu har jag slut på lösningar, det finns ingenting mer att ta på. lösningar på alla nivåer vill jag påstå är berörda men det är nått som inte går att rätta till och jag vet att det ska inte vara så här. det brukar inte vara så här och metoderna som alltid annars funkat har inte fattat vinken den här gången.

en tillfällig vän ställer ju dock alltid upp: P

blodet strömmar dag och natt nu, sömnen infinner sig inte och mardrömmarna flödar fritt. kroppen är svag och motivationen finns inte. vädret är skit och rutiner är som bortfluget. viljan av nått som aldrig funnits tidigare känns som att det är den enda lösningen. hur kan kroppen känna nått hjärnan inte vill veta av?

att inte känna sin kropp gör så ont!
det är ju så rätt och det känns så bra men på nått sätt hänger inte kroppen med. när den är bedövad av din närvaro och avsmaken från din tillvaro fortfarande infinner sig behövas det bara en tanke för att hålla igång. sen chockas den och klarar ingenting.

men är det du eller jag? är det mina tankar eller är det vad som förväntas av mig som spökar. finns det kanske någonting med det här som är ett varningatecken som jag borde ta till vara på? för det är ju tydligt att här ska jag inte vara, inte närvara och inte lämna en spår efter min framfart. skadan jag redan har åstadkommit kommer inte att läka för all framtid men det finns en framtid för ovetande själar som inte behöver berövas.

När är det okej och när är det inte okej, gränsen där mellan är hårfin.. Vem är det som sätter gränsen? är det du, är det jag eller är det någon annan.. Sätter vi alla gränsen på olika avstånd fast det handlar om samma sak, om samma männiksor och om samma situation.
När det gäller mig borde ingen annan få sätta gränsen, det bör vara så att det är min gräns som är rätt!
.. men när jag inte vet bättre, om någon annan måste sätta stopp för mig hur ska gränsen dras då och vem har rätt att ta över min gräns?

Hur är det möjligt att vissa människor här på våran lilla planet har fått mandat att gräva i andras liv och flytta omkring allt, allt som är skrivet i sten. Flytta omkring på gränser och inte ens säga till om det.. passera och klampa in bakom låsta dörrar.

Om detta nu är ett fakta, varför stoppas det inte?!?

Sen var det nästa gräns som skulle passeras och hur ska det gå nu? Precis som förr eller är du annorlunda, är gränsen längre bort? Har du eller jag flyttat den..

Att minnas när det inte fanns ett problem i världen, när kroppen bara sprutade av energi och leendet var nått som klädde en i vardagen. Du var med på noterna och allt handlade bara om att vinna..
Många ordspråk har sanning i sig men det spelar helt och hållet om vart du står i världen och hur du tolkar din omgivning.
Att tro att det ska bli på ett sätt och fokus finns, men på nått sätt kommer detta undermedvetandet som har med omgivningen att göra och förstör allt! Det är så lätt egentligen men f*n i mig att du skulle vinna den fighten
.. hur länge ska man orka motstå, när spricker det, när faller det så hårt att det finns ingenting att komma upp till igen
Att ha det bra och hinna ta igen förlorad tid skulle rubba och ställa till det så mykt trodde jag aldrig men jag vägrar inse det!!

Jag blir så less på att allt kan vara guld och gröna skogar, allt är på topp, energin finns där, det fina vädret.. det klickar som bara hur bra som helst.

PANG!!

Så gick inte längre, du ryser i hela kroppen, vill inte existera, bara försvinna och aldrig komma tillbaka igen. Det går inte att sitta still fast du måste. Det funkar inte att fly hela livet för det förflutna kommer tillbaka och påminner dig. Så länge du är kvar kommer det inte att finns en chans för mig att komma upp, oron som bara gräver djupare och djupare fast du är lycklig. Måste det börja om igen!?!
Hur mycket du än sliter kommer det inte att gå sönder, det bara växer sig starkare för varje tag du tar

Vad är det som behövs för att inte bry sig, inte oroa sig utan bara göra det DU vill/som du vill leva/ditt beslut och stå vid det, leva med att det var det bästa som kunde hända.

Tacka för att annars skulle jag inte vara den jag är idag, jag skulle inte ha hittat hit och det guldet och det lyckliga som ändå befinner sig i närheten skulle inte finns på långa vägar. Är det därför?!?

För att man alltid ska skatta sig lycklig för det man har och glad för det man valde bort..

Det började som en bra sak och sen fick man smak för nått annat och vilken upplevelse samtidigt som det blev ett litet fängelse men det är nått vi alla måste uppleva för att förstå hur det inte ska vara. Distansen krossade det och en resa på andra sidan jorden löste nästan problemet.
Då kom nästa problem, ensamheten och behovet av nått vilket resulterade i kaos. Det blev så fel det kunde bli för när det då kom nått bättre var det som om ingenting någonsin funnits..
Då kom det som inte fick hända, det som var så typiskt, så förutsagt, så perfekt, så svårt..
Det bara växte till sig, det var ett j*vla hej och hå och är fortfarande någonting som inte borde vara men nu är det nått iaf. Har insett att jag är tillbaka till ruta ett igen, jag är tillbaka till distansen. Jag fixar det nu! Det är så självklart att jag har inte insett det förrän nu. Trodde aldrig att jag skulle klara av ett distansförhållande efter det jag uppleft hittills men det kanske är just därför vad som väntas komma: P
Jag är ju redan där, det kommer inga mer nyheter nu det är bara så 

När du inte riktigt förstår allt, det är som en ekvation som inte går att få ut. Du vill så mykt veta vad det är som väntar för att kunna förbereda dig själv så mykt som möjligt. Sluta hoppas på nått som ändå aldrig kommer att inträffa. Slippa göra dig själv besviken

Hopp och drömmar för all del med det som är så långt borta att det finns inte en chans att du kommer att kunna ändra dig själv. När det ska vara dåligt är det bra och det blir bara bättre och bättre, allt bara för att göra det så jobbigt och svårt som möjligt i slutet. 
Du vet ju att det kommer inte att vara för evigt, ingenting är det så varför vara lycklig en stund för att vara olycklig resten av resan.

Detta ständiga helt ologiska hopp som säger att det kanske inte alls blir som du har tänkt det. Det kan blir så mykt värre, det kanske inte ens kommer till den punkten, den tiden du sett att det slutar..

Att man enda dagen hämtar lyckan från en plats långt borta för att lämna sorgen på samma ställe dagen efter..

Allt är så lätt utan dig, när du passerar ändras allt och det är på gränsen hela tiden för att när du lämnar mig gå käpprätt utför. Vi tar oss upp, vi planerar och lyckas för att invänta dig att passera en gång till och en gång till och en till. Vi tar en nerförsbacke för att orka med uppförsbacken och ta allt en gång till igen. Dalen mellan blir mindre och mindre, det går fortare uppför och kommer längre för varje gång, det växer tillsammans i synk.